En bit av Medelhavet i Torslanda

Vi har besökt Medelhavet men vi behövde inte resa så långt! Det finns nämligen här, mitt bland Torslandas bergiga kullar!

Det kändes så när man kom åkande uppför backen till Lena Gardbecks och Göran Thorstenssons trädgård, för det första man såg, var en stor väderkvarnspalm, även kallad chusanpalm, (Trachycarpus fortunei), som tronade mitt på gräsmattan framför huset!

Vi har ju vant oss att tänka på palmer som någonting som växer i de varmaste länderna, där det aldrig blir vinter och snö. Men om man tar reda på fakta, finner man att just denna palm faktisk kan klara sig i Sveriges mildaste zoner, för den härstammar inte från tropikerna utan från Kinas och Japans bergtrakter, där det faktisk kan vara riktigt kallt och snörikt på vintern. Den är dock inte den allra härdigaste arten man kan odla i Sydsverige, men eftersom den växer ganska snabbt och kan nå trädstorlek här, är den därför bra.

Göran säger att palmen i och för sig skulle klara sig bra i Torslanda, där det sällan blir kallare än minus 10 grader, men att den lätt kan skadas av den hårda, isiga vinden på vintern, då bladen kan brytas av om det är kallt och blåsigt samtidigt. Annars såg palmen ut att ha det varmt med sin lurviga, pälsklädda stam!

Han har till sin ögonsten gjort ett eget, åttkantigt växthus, som är lätt att sätta ihop och plocka isär. Det sätter han upp vid juletiden och så får det sitta kvar till februari-mars. Skulle det bli kallare än 10 minusgrader, ställer man in en värmefläkt, som ser till så att palmen inte fryser sönder.

Att linda in palmen i juteväv skulle också gått bra, men då skulle man ju förlorat ett vackert trädgårdssmycke! För palmen lyser förföriskt under mörka höst- och vinterkvällar belyst med spotlights nersänkta i gräsmattan!

Är det då väldigt arbetsamt att sköta en palm? Det tycker inte Göran, för palmen står i vanlig, väldränerad trädgårdsjord och förutom att sätta upp och ta ner växthuset, gödsling med blod- och benmjöl på våren och sommaren, behövs bara vattning, om det är väldigt torrt. Under vintern vattnar han den ibland när det är töväder ute, då den ju står under tak och inte själv kan ta upp regnvatten. Eftersom den är grön hela vintern, behövs vatten även vintertid, då den sätter igång att växa så fort det är plusgrader.

Den har under de 5 år som man har haft palmen växt dryga halvmetern, det blir 12-15 nya blad varje sommar. Så om något år är det dags att antingen skaffa ett större palmhus till den eller bygga en sockel, så att den inte lyfter upp taket!

Det finns fler palmer hos Lena och Göran:
En liten blå butiapalm, Butia capitata, på gräsmattan framför den stora, vackra altanen.

En trådpalm, Washingtonia filifera, står i en stor kruka på altangolvet. Trådpalmen har fått sitt namn för de trådiga bladen, filiferus = trådbärande på latin.

Dessa två palmer är dock inte vinterhärdiga i våra trakter, så man övervintrar dem i ett likaså isärtagbart växthus, som byggs över butiapalmen. Sedan flyttar man in trådpalmen och de andra exotiska växterna i samma växthus. Det håller man frostfritt men svalt under vintern med hjälp av en frostvakt, en termostatstyrd värmefläkt, som sätter igång, om temperaturen faller under en förprogrammerad nivå.

Det finns ytterligare några palmer som skulle kunna klara sig, och Göran har tänkt sig att utöka sortimentet så småningom och testa sig fram.

Det finns två huvudgrupper av köldhärdiga palmer. Dels finns det sådana som går bra i svalt klimat men som kräver milda vintrar, såsom den tidigare nämnda väderkvarnpalmen, Trachycarpus fortunei. Släktingen T. takil är en art från Himalaya som liknar föregående men som kan vara ännu härdigare. T. wagnerianus, som troligen härstammar från Japan, är eventuellt en variant av T. fortunei, men den har mindre och styvare blad. Den är ungefär lika härdig, men ska motstå blåst bättre. Det finns även en dvärgart, T. nanus, som kommer från Kina och som kan vara ännu härdigare än sina trädformiga släktingar.

Medelhavssolfjädern, Chamerops humilis, tillhör också denna grupp av palmer och kan prövas vid liknande förhållanden.

Den andra gruppen utgörs av sådana som visserligen klarar sträng kyla, men som kräver långa, varma somrar för att växa bra och uppnå full härdighet. Sådana är nålpalmen Rhapidophyllum hystrix, dvärgpalmetton Sabal minor och mazaripalmen Nannorrhops ritchiana. Men eftersom vårt klimat ibland har både svala somrar och kalla vintrar, är den första gruppen mest intressant.

Angående Sabal minor så är den inte lika härdig här som i USA. I dess ursprungsområde är somrarna mycket långa med vintrar som är mycket korta. Temperaturen faller bara under nollstrecket någon/några nätter. Men då kan det bli riktigt kallt. Därför klarar Sabal minor inte av våra långa blöta vintrar lika bra. Jag skulle gissa att den endast är härdig till 10-15 minus här om ens det.

Jubaea chilensis är enligt uppgift från palmkännaren Andreas i Uppsala den härdigaste fjäderformade palmen. Den anses vara härdig till -15 och t.ex. i Schweiz har vuxna ex. klarat -20 utan problem. Den växer, liksom butia-palmen, mycket långsamt och är därför ofta mycket dyr.

Den trivs bättre i lite kyligare trakter än i de sommarvarma delarna av USA. Det är därför man nästan aldrig ser några bilder av den därifrån.

Vi väntar med spänning på Görans resultat!

Förutom palmer, har man stora krukor med andra exotiska växter från trakterna runt Medelhavet: agave, bougainvillea, stjärnsöta (Solanum jasminoides), himmelsöga (Solanum rantonnetii), fuchsior, pelargoner, lampborste, citron, ett vackert formklippt äkta lagerträd och några rara plantor till. Så medelhavskänslan förstärks ytterligare med dessa växter och med de vackra krukorna med sommarblommor, som finns lite varstans vid huset och bildar en fin inramning.

Entrén ramas in av några magnifika, överdådigt blommande klematis ur Clematis Jackmanii-gruppen. De har vackra, låga blåenar vid sina fötter som skydd. Klematis vill ju ha "fötterna i skuggan men huvudet i solen".

En palmlilja, (Yucca gloriosa), står i ett vackert stenparti på berget och är vinterhärdig utan täckning. I samma stenparti har man även ett stort bestånd av den lysande mörkröda liljan 'Milano', som syns långa vägar.

På andra sidan huset har man ett litet apträd, eller brödgran som den också kallas, Araucaria araucana. Tyvärr var förra vinterns stränga barfrost och torr, kall blåst något för mycket för den exotiska, vintergröna växten, den fick omfattande vinterskador, men är ändå i livet. Så än finns det hopp.

Denna trädgård är ett praktexempel på att det med lite uppfinnaranda och fiffighet går att skapa spännande miljöer även i vårt nordiska klimat.

Vinteride