Att ha en träd-gård

Nu är det borta! Gungträdet - det stooora körsbärsträdet i backen. Det hade en perfekt böjd och rejäl gren som hängde ut över den smala gräsremsan i backen. En gammal skraltig gunga hade där sin givna plats när vi tog över huset. Gästande barn har med skräckblandad förtjusning satt den i schvung.

Text & Foto: Elisabeth Andersson

Och visst ger det en särskild stämning åt en trädgård när det finns en gunga? Den associeras med så mycket positivt - drömmar, barndom, frihet, funderingar, lek, lätthet, kill i magen... Men nu är den borta och även om vi har ohyggliga mängder grenar i vår trädgård finns det ingen som kan axla en gunga.

Många har haft åsikter om vår trädrika tomt men vi har styvnackat deklarerat att det är vackert, insynsskyddande, fågelvänligt och att vi ändå inte är några som gillar att lapa sol. Skogsarbetande släktingar har bekymrat skakat på huvudet och sett massor av arbete med gallring. Gamle farbror Gunnar var dock mäkta imponerad av de spikraka gran- och tallstammarna som strävar mot skyn. Tankfullt klev han omkring och klassificerade dem en efter en, klappade med van hand på barken, tog ett varv runt och la huvudet på nacken för att inspektera kronan.

Här har vi en A-fur, konstaterade han om en med ca 110 centimeters omkrets i brösthöjd. Den skulle visst vara värd en hel del kosing - ända tills han kom på att den nog hade för stor diameter för att kunna behandlas i virkesmaskineriet. Då blev den istället pengamässigt värdelös. För oss står den som en underbar, bastant slutsten där öppen tomt övergår i blåbärs- och buskområde. På våren står tallen som en ömt beskyddande "ent" (gamla trädväsen i Tolkiens ”Sagan om ringen”) över en krokusklick vid roten. Dessutom skymmer stammen sikten mot grannens skrotbelamrade gårdsplan!
Framför huset, i fonden av ett vardagsrumsfönster, står en annan präktig tall i sluttningen. Den ville förre ägaren såga ned. Inte en chans sa vi, som tack och lov blev tillfrågade före dådet. Solnedgångens effekt på dess bark är helt fantastisk mot de blånande bergen i fjärran. I somras kunde vi också konstatera att den gav nödvändig skugga åt vår nya, prunkande hortensiarabatt längs huset, som efter ett par timmar i sol hängde och flämtade. Vår stenlagda uteplats kan med tallens hjälp erbjuda såväl sol- som skuggfika efter behag. Tallen blir kvar!

Men något har hänt med våra trädälskande hjärtan. Visst vill fortfarande ha gröna väggar mot omgivande grannar och en kvittrande miljö, MEN lite sol är heller inte dumt har vi insett. Då kanske utbudet av överlevande växter ökar något för oss och mossan på taken kanske inte blir fullt så lurvig. Vid husets nordhörna kommer solen åt på sommareftermiddagarna, en liten stund mellan knotbjörken under tallen och det stooora körsbärsträdet. I somras kom erkännandet att vi faktiskt önskade oss en stund längre där i våra baden-badenstolar med tidningarna och drinken trots allt… Det vore också skönt att slippa mattan av små skinniga svarta moreller som blev till sylt under sulorna och bara kunde fördras av kärnglada fåglar. Blomningen har det inte varit mycket bevänt med de sista åren heller.

I lördags var det dags - fram med motorsågen! Perfekt dag med snöfri frusen mark, soligt och skönt. Dessvärre skulle trädet inte kunna landa någon annanstans än över en rabatt med flera rhododendron, benveden och min stjärnmagnolia, en kär present. Mentalt hade jag förberett mig på att räkna med ett visst svinn för den goda saken. In i det sista vidtog jag ändå de åtgärder jag kunde komma på för att minska skadorna. Magnolian och benveden höljdes i säckar så trädkronans kvistar förhoppningsvis kunde glida längs sidorna. En mindre rhododendron snörde jag samman med rep för att minimera träffytan. Gunggrenen sågades av för att undvika studs och vältring. Nu var det dags.

När det omkring 40-åriga körsbärsträdet föll höll vi andan. Benvedssäcken smaskades till marken, i övrigt såg allt ut som innan! Stammen hade landat på gunggrensstumpen likt ett stödben, vilket hindrade ett ”platt” fall och skadorna därav. Vid en närmare titt visade det sig dessutom, att efter lite röjande var det bara att ta av benveden säcken så spratt den oskadd upp igen.

Vi kände genast skillnaden i trädgårdsrummet - ljusare, rymligare. Och vi har ju trots allt två rejäla körsbärsträd kvar!

Katten Assar på väg ned efter att motorsågens oljud tystnat - körsbärsstammen är rensad.

Trädets sista men vackra blomma.

Ett annat slags enastående blomma som överlevde trädfällningen - filtlav.

Här var det stormen Per som hjälpte till med gallringen! Katten Pinglan inspekterar vad som hänt med spangranen vid fågelmatningen.