Snart är det den stora överläggningens tid. Jag och mina 140 ölandstokar behöver ta oss ett snack och bestämma om det är dags för klippning i år eller inte.
Någon som redan hunnit fråga sig varför jag har planterat 140 ölandstokar i min trädgård? Tog fantasin fullständigt slut? Var det ett konkursbo fullt med ölandstokar som kom i min väg?
Nej, förklaringen till alla buskarna är att det är praktiskt, lättskött och snyggt. Vår trädgård var ett gigantiskt bortglömt snår när vi köpte den för lite mer än tio år sedan. Hela tomten sluttade jämnt neråt, det fanns ingen plan yta någonstans. För att göra en lång historia (och många, många timmars grävande) kort så stod vi, när grunden till trädgården var färdig, med en minst tio meter bred och fem meter hög sluttning som skulle kläs med växter. Ovanför och nedanför sluttningen låg nu trädgårdens två plana delar.
Så här tänkte jag: Det är på de plana delarna jag vill vara när jag är i trädgården. Det är där rabatter, grönsaksland, altan och lekytor ska finnas. På sluttningen vill jag vara så lite som möjligt.
Alltså ska den vara lättskött! Därav de 140 ölandstokarna, som varje sommar klär sluttningen i solgula och snövita blommor från juli till oktober. Buskaget är tätt så jag behöver inte rensa ogräs och vattnat har jag aldrig gjort.
Den enda skötsel som krävs för att hålla mina tokar snygga är att klippa ner de rejält vart tredje, fjärde år ungefär. Och just då är det ganska arbetskrävande. Först ska alla klippas och sen gissar jag att ni kan tänka er vilken hög med grenar det blir. Den högen eldar jag upp, vilket är en historia för sig.
Tillbaka då till frågan: Ska jag klippa ölandstokarna i år eller nästa år? De var fortfarande riktigt snygga, täta och ickerisiga förra året. Då var det inte klippta på två säsonger. Nu är de precis i gränslandet mellan att vara helt okej och att vara risiga och formlösa. Men det är så mycket annat jag vill få gjort i trädgården i år. Det går minst en helg på att klippa alla tokarna och få bort rishögarna.
Hamnar ni också i sådana här diskussioner med er själva om trädgårdens sysslor? Det är mycket som ska hinnas med och säsongen är tyvärr inte oändlig. Men jag tycker egentligen att det är ganska angenäma frågor och funderingar. Huruvida jag klipper mina 140 buskar i år eller inte ändra inte världsordningen på något vis alls. Sen vet jag faktiskt aldrig riktigt hur det blir, vad jag än har bestämt.
Känner ni igen er i följande scenario?
Jag går ut i trädgården en lördag morgon i början av mars. Intentionen är att gå en runda, vårstäda lite, ta en fika och koppla av. Jag går förbi sluttningen med ölandstokar och tycker plötsligt att de ser helt bedrövliga ut. Så här kan jag inte ha det! Sekatören åker fram och sex timmar senare sträcker jag på en värkande rygg och ser ner över gräsmattan som är täckt med grenar och ris. Alla buskar är klippta!
Nu har ni kanske inte 140 ölandstokar i trädgården men känner ni igen er i att ni ibland förvandlas till en robot i trädgården som bara JOBBAR tills arbetet är slutfört, nästan vad som än händer runtomkring? 
Underbart är det, när trädgården bara tar över och kroppen får slita tills musklerna värker och kinderna blossar!
Märks det att jag längtar mycket nu?
Må så gott i vinterlandet!
önskar Katarina